Det kan väl knappast ha undgått någon enda person att det är val i höst i Sverige!
Med tanke på det anser jag att vi måste få en bättre fördelning av antalet riksdagsledamöter som passerat pensionsåldern, alltså 65 år. Totala antalet riksdagsledamöter är 349, och av dessa är enligt uppgift från 2016 endast tio (10) personer pensionärer! Vad ger det för signaler till befolkningen i landet?

Jag anser det vara en skam att det tillåts vara på detta viset i vårt moderna Sverige, där valmanskåren utgör mer än 25 % då vi är ca 1,9 miljoner pensionärer i detta landet. 2050 räknar man med att det finns 2,44 miljoner pensionärer.

Jag vill vara noga med att understryka att mitt tyckande inte kommit i och med att jag själv numera är pensionär, för så har jag tyckt i många år. Jag vet att så många pensionärer har en stor och gedigen arbets och livserfarenhet att dela med sig av, som ingen ungdom ( oavsett ålder och utbildning) har hunnit införskaffat sig, därför är det helt nödvändigt att vi får in flera pensionärer i våra olika beslutande organ, då man dessutom är mycket beroende av våra röster valdagen 2018.

Det är så noga med i det flesta partierna att det skall vara jämt fördelat mellan män o kvinnor, med utlandsfödda människor, och de som har funktionshinder i olika politiska sammanhang både lokalt, regionalt samt i riksdagen, men vad gäller pensionärer nämns mycket lite om.

Ibland får jag känslan av att vi pensionärer per automatik tappar allt värde när vi passerat de 65 åren, trots att vi vet att de allra flesta idag är mycket aktiva långt upp i åldrarna. Det går någon magisk osynlig gräns vid de 65 fyllda åren, som jag kan reta upp mig på, fördomarna är fortfarande stora…

I det sammanhanget ligger vårt samhälle hästlängder efter många andra länder i ex Europa, där politiken är fylld av pensionärer i högt ledande ställning Jag vill också att samtliga partier även aktualiserar äldrefrågor och även handikappfrågor i större omfattning än vad som görs idag. Jag lyssnar noga på vad de olika partierna säger, och oftast pratas det mest om arbete, skola barnomsorg osv, och såsom jag ser det kommer äldreomsorgsfrågorna längre ner på agendan, har jag fel eller???

 

Dessutom är vår lagstiftning förlegad i flera avseenden ex kan man inte erhålla handikappersättning om man fått ett handikapp efter 65 år, inte heller kan man erhålla något bilstöd ( som man efter utredning i vissa fall kan få vid funktionshinder). Rätten till LSS ( lagen om stöd och service för funktionshindrade) kan ej heller erhållas om funktionshindret uppstått efter 65 år – bara för att ta några exempel.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jag önskar att vi alla seniorer i vårt land enas om att kräva vår rätt i större utsträckning för att bli valda att ingå i olika styrelser o nämnder både kommunalt, regionalt samt i Riksdagen, för att på så sätt även kunna lyfta fram våra viktiga frågor högre upp på agendan. Glöm aldrig att vi alla blir gamla om vi får leva!