För första gången sedan jag började skriva i www.mittnu.s så har jag svårt att veta hur jag skall börja, något som aldrig hänt mig tidigare. Anledningarna är naturligtvis många då ämnet jag skall berätta om är känsligt och skrämmande för de flesta, och i synnerhet för egen del i skrivande stund.
Jag känner hur tårarna trillar nerför mina kinder när jag tänker på vad jag ”bär” på för sorg, och hur jag skall förmedla min historia till er så att ändå ingen upplever mig som ett offer eller att ni skall tycka synd om mig.

Jag har under en mycket lång tid känt mig trött, inte på det sättet som man blir när man arbetat hårt, sovit dåligt eller varit på kalas i flera dagar, nej en trötthet som kändes sjuklig.

När jag så natten mot den 22 augusti kände mig helt slut av att gå på toaletten som ligger tre meter från sovrummet bestämde jag mig att jag skulle uppsöka vården dagen därpå.
Vi har så förträffligt ordnat här i Örebro så varje vårdcentral har en ”drop in” mottagning varje vardag fm.
Den 22 augusti på fm infann jag mig på mottagningen, där jag fick fylla i en lapp om mina symptom. Själv var jag övertygad om att det var mitt förmaksflimmer som jag fick året innan som kunde vara orsaken till min konstiga trötthet, men efter EKG och blodtryckskontroller och andra blodprover tillhörande hjärtat kunde den erfarne kvinnliga läkaren inte se nåt fel.

Dessutom klämde och kände hon på mig runt om i kroppen, men då jag inte haft nåt särskilt ont någonstans så gav inte det heller någon ledtråd.
Fler blodprover togs och jag fick sitta och vänta ånyo på svar. Efter en stund blev jag åter inkallad till läkaren som med förvåna min berättade för mig att mitt blodvärde (HB) låg på endast 76 enheter.
För den oinvigde kan sägas att en kvinns blodvärde bör ligga på mellan 125-150, så att jag var trött var inte särskilt konstigt. Läkaren menade att jag måste ha något som stod och blödde någonstans varpå jag omedelbart fick en remiss för vidare färd mot vårt universitetssjukhus medicinakut.
Medans jag väntade på min transport ringde jag runt och avbokade alla mina åtaganden en tid framöver, för nu stod hälsan i första rum.

Träffade på en ung men mycket proffsig kvinnlig läkare ( på universitetssjukhuset) som började om igen från början, samt att hon bestämde sig för att ta reda på vilken typ av blodbrist jag led av, vilket visade sig vara järn.
Hon skrev genast ut järntabletter, men också en remiss till en koloskopi ( undersökning via ändtarmen av tjocktarmen). Tack och lov för att hon gjorde detta för det har kanske räddat mitt liv.

Nu sattes jag på vad man här kallar för ”snabbspåret” vilket innebär att alla undersökningar och åtgärder går väldigt snabbt, vilket också gjorde att jag började inse vd det handlade om.

Koloskopin som jag hört så många skräckhistorier om att det skulle vara besvärligt och göra ont, rörde mig inte i ryggen, men å andra sidan vet jag själv att jag aldrig varit pjåskig på nåt sätt och jag vet att jag har en hög smärttröskel, så jag fördömer ingen annan.

Jag visste redan under undersökningen vad jag hade för fel, jag kunde ju själv titta på monitorn, så jag visste vad svaret skulle bli.

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att få besked om att man har en cancer, nu blev jag snart varse. När läkaren kom in och gav mig beskedet på ett skonsamt fint sätt, reagerade jag knappt, för jag visste ju redan, jag grät inte, jag kände INGENTING. Jag hade ingen med mig vid beskedet, och det behövdes inte heller för min del, jag är så van att klara av allt själv. En av sönerna erbjöd sig och två av mina väninnor, men jag avböjde – detta skulle jag klara själv. Maken hade nog inte ens tanken, men å andra sidan har han sina problem, som jag inte tänker nämna här och nu.

När jag gick ut från sjukhuset till parkeringen handlade jag hela tiden helt rationellt, och normalt i mitt tycke och minns allt som sagts, samt att jag snarast även skulle få komma på röntgen av både lungor och buk.
När jag kom hem sa jag helt krasst bara att ” jag har cancer”, inget mer – men sen kom tårarna, i två dagar grät jag hela tiden utan uppehåll, för då utlöstes den chock som jag burit på i fler timmar.

Snabbt blev det så röntgen av buk och lungor, som tack och lov inte visade minsta tecken på metastaser vilket jag var/är oerhört tacksam för.
Jag fick sedan träffa en kirurg som nogsamt och metodiskt förklarade för mig att min cancer som satt i tjocktarmen var den vanligaste sorten, och att den var helt avgränsad till endast ett ställe. Han berättade också att denna typ av cancer sällan ger symptom, för det var det som jag förbannade mig själv att jag inte gått tidigare till sjukvården.

Han förklarade operationsmetoden och gav mig möjlighet att ställa frågor. När man som jag är gammal sjuksköterska är det så klart enklare att ställa rätta frågorna, och för honom lättare att förklara när man talar samma språk så att säga.

Den 27 september skulle jag infinna mig på kirurgavdelningen, och som första patient morgonen därpå få bli opererad.
Jag kände mig lugn kvällen före och även på morgonen, och när jag vaknade upp igen från narkosen upplevde jag som det var nyss jag somnat.

Därefter låg jag på uppvaket bara någon timme, och en av de två kirurgerna kom till mig och berättade att allt gått enligt deras planer samt att de inte heller synligt kunde se några metastaser när de öppnade mig eller något på lymfsystemet.

Jag kände mig som att jag dragit högsta vinsten på en lott, jag var euforisk.

Åter på avdelningen reste jag mig genast upp för nu hade jag bestämt mig för att ta fajten. Redan på kvällen gick jag ut i matsalen, för jag fick börja äta och dricka direkt om jag önskade.
Sedan travade jag runt runt i korridoren varje dag för att slippa alla komplikationer som man kan få om man ligger för mycket.
Jag klarade mig helt själv under hela tiden, bad inte om hjälp mer än jag tror 2-3 gånger, för jag gav mig attan på att det här skall jag fixa. Sägas skall väl att det inte var helt smärtfritt i såret och magen, men jag bet ihop, och gör så än fast det nu går åt rätt håll. På 7:e dygnet fick jag så gå hem.

På torsdag skall man ta bort min 30 agraffer ( stålstygn) i såret är det tänkt, och så får jag vänta ytterligare någon vecka innan jag får besked om jag behöver cytostatika eller inte. Preliminärt tror man det inte, men jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken.

Kan säga att jag tror mig vara i en bearbetningsfas just nu i min sorgereaktion, samtidigt som det varje dag kommer över mig känslan av djup oro och uppgivenhet, som om jag aldrig mer kommer att få leva ett normalt liv igen, och vad vet jag???

I vart fall är jag inte helt passiv, försöker ta små korta promenader, jag läser, löser korsord samt lyssnar på mjuk fin musik, samt tillåter mig att gråta av och till, och så vilar jag en hel del. Mitt blodvärde går också åt rätt håll.

Till sist vill jag säga att jag länge länge har haft en magkänsla om att det inte handlar ”om man får cancer, utan enbart när”, och sin magkänsla skall man tro på, den brukar stämma. Cancer har ju snart sagt nog blivit en folksjukdom, men är inte lika med direkt död som det var förr i tiden. Forskningen och utvecklingen går ständigt framåt.

Ja nu vet ni hur det ligger till och om ni har frågor får ni gärna ställa dem – jag är öppen för allt…..