Ute skiner solen, himlen är underbart blå, fåglarna kvittrar och träden har stora gröna knoppar, våren är kommen och försommaren står för dörren, och därmed borde allt vara frid och fröjd och enbart lycka. Dock inte för alla!
Jag väljer att inleda dagens inlägg med ovanstående rader med anledning av att jag följt en TV- serie i tre avsnitt som handlar om självmord med bla programledaren för Antikrundan Anne Lundberg, och skådespelerskan Sofia Helin.

Jag är mycket medveten om att detta är ett känsligt och fortfarande mycket tabubelagt ämne, men på ren svenska struntar jag i det, för det känns så ANGELÄGET att prata om detta ämne, i synnerhet när vi vet att nästan 1.600 personer väljer att själva avsluta sina liv varje år, och ändå tiger vi still kring detta. Det är fler än vad som dör i trafiken varje år, om nu någon händelsevis inte vet det.

2008 tog regeringen bla två beslut, det ena var att ha en nollvision gällande trafikdöda, och likaså vad gällde självmord. I dag vet vi att trafikdöden har minskat med 32% sen dess, men självmorden har ökat med 4%. Siffrorna säger en del anser jag, och en förklaring är att det satsas oerhört mycket mer pengar på att minska trafikdödade, kontra självmord.
En intervju gjordes bla med vår nuvarande folkhälsominister som öppet berättade att han själv lidit av psykisk ohälsa som han valt att berätta om, men blivit avrådd av flera kollegor, med motivation ungefär citat: ”Va skall folk tro att du kan utträtta som känt av psykisk ohälsa och liknande”. Tycker att det är skamligt att vuxna människor överhuvudtaget kan vräka ur sig något liknande.
Jag har ju själv berättat vid något tillfälle om min psykiska instabilitet som kommer och går, även om jag genom terapi och medicin lärt mig att hantera de flesta situationer, och därmed kunnat leva ett liv ganska så ”fullt ut”, med jobb familj och fritid.
Ibland under livets gång har jag känt att livet inte haft någon mening utan att det enbart känts som ett stort mörker, och visst har jag tänkt att det kunde vara skönt att slippa all ångest, men så långt som till självmord har jag aldrig kommit, troligen för jag varit för feg och trots allt älskat livet för mycket, men de som går längre kan jag INTE klandra, då man kommer till en punkt i livet då man inte finner någon annan lösning. Många anser att det är egoistiskt och ett svek mot anhöriga, men med vilken rätt har dessa människor som säger så att klandra. Har man ingen aning om vad psykisk ohälsa är så kan man heller inte FÖRSTÅ.
Min farfar Gustaf valde att ta sitt liv i unga år. Farfar var en uppsatt yrkesmilitär, och som barn fick man alltid höra att han blivit vådaskjuten i sin tjänst. Sent i livet fick jag genom min mamma veta att han själv tagit sitt liv, något som min pappa eller min farmor aldrig någonsin berörde med ett enda ord. Skammen var för stor för hela farfars släkt är min teori – för farfar hade ju allt, en fru som jobbade på bank ( inte vanligt då), en bra tjänst och två barn, ändock valde han döden.
Fortfarande är det så att skammen och skuldekänslorna är så stora att vi väljer att tiga om sådana händelser, vilket vi måste få ett slut på.
Väntetiderna för att i tid få behandling och hjälp inom psykiatrin är alltför lång, dessutom är nog den ”vanliga Svensson” ganska dålig på att upptäcka tecken på anhöriga vänner och bekanta som har tankar att avsluta sitt liv. Vi måste bli mer lyhörda och lyssna på de som har behov och fortroende att prata med oss om sitt psykiska mående.

Det var flera framstående forskare med i programmen, bla Professor Jan Beskow som forskar i suicid ( självmord) och som menade att just detta med att LYSSNA på människor var viktigast, inte att själv tala. Han menade att dessa människor som har hög suicidalrisk ”bär så många bekymmer i sitt huvud”, i olikhet med andra, som kan vara oerhört svårt att förstå, men som för att upprepa mig kan lindras genom att lyssna.

Det är för mig inte märkvärdigare att behöva söka hjälp för kroppsliga åkommor än psykiska, men uppenbarligen är det inte så för alla, då man bla är rädd att ex en arbetsgivare skulle få kännedom om det sistnämnda, ja jag vet att vi har väldigt många okunniga arbetsgivare, för det är KUNSKAP som saknas.

Nu menar inte jag att förmörka er tillvaro med detta inlägg, men vi måste inse att det är ett jättestort folkhälsoproblem, som definitivt inte kan tigas ihjäl, och jag är lika övertygad om att flera av er läsare har samma erfarenhet som jag, men skäms att prata om det.
Själv har jag valt vägen att vara öppen i det mesta, det undanröjer så mycket spekulationer, funderingar och rykten – så för mig har det enbart känts bra, och de som känner mig vet att jag absolut inte är en person som ständigt pratar om livets mörka sidor, utan delar lika gärna med mig om allt det roliga och goda som livet erbjuder, visst gråter jag ibland, men jag vet också att jag har ett smittande skratt som också hjälpt mig genom livet.

Till sist – om ni inte sett programmet så gör det gärna för det finns om jag inte har helt fel på SVT PLAY, för jag vet att programledarnas syfte var/är att genom all upplysning som framkommer i programmen skall ge insikt och därmed minska självmorden i Sverige.