Så pågår då årets uttagning av vilken låt som skall representera Sverige i årets Eurovisions Song Contest, genom olika delfinaler runt om i vårt avlånga land. Detta kan väl knappast ha undgått en enda människa, då det puffas för det i media var och varannan dag.

Programmen verkar ha ett stort allmänt intresse, vilket märks framför allt på Facebook ( som jag återvänt till i liten skala efter ca fyra månaders frånvaro). Där kan man nu varje lördag läsa hur var och varannan skall se på ”Mello”, äta chips och dricka läsk, gammal som ung.

Av den anledningen skrev jag ett kort inlägg i lördags om citat: ” Jag känner mig som en udda figur som INTE tittar på Mello”, vilket till min förvåning ganska snart kommenterades av drygt 50 personer, varav 95 % av dessa inte heller tittade på programmet, vilket gjorde mig minst sagt snopen, för jag trodde faktiskt att jag var så gott som ensam….
En av mina vänner skrev att det kanske inte är tillräckligt med ”status” att se programmet? För mig handlar det inte det minsta om status, utan helt enkelt för att jag inte tycker om den typen av musik som i huvudsak spelas och sjungs i Melodifestivalen. Självklart respekterar jag alla de som är intresserade av den sortens musik, men själv får jag inte ut det jag vill få av att lyssna på musik.

Musik är för mig annars en typ av terapi – helst då i form av mjuk lugn musik, eller varför inte något vackert klassiskt musikstycke. Sådana gånger kan jag sväva ut i tankarna genom att lyssna på de olika instrumenten och fylla mitt inre med vackra bilder, helt underbart.

Jag tänker självklart också på om jag blivit för gammal för att gilla ” Mello”, men nej det kan inte vara hela svaret eftersom det som sagt är många äldre som också tittar på programmet, så min slutsats efter min lilla undersökning på Facebook får kort och gott bli att smaken är som alltid delad, även när det gäller Melodifestivalen.