För en tid sedan skrev jag om min utmattningsdepression som drabbade mig i slutet av min yrkeskarriär. Jag gjorde det för att jag anser att det är så viktigt att tala om psykisk ohälsa, i stället för att hålla det för sig själv. Vi vet ju trots allt att det är en stor del av befolkningen som någon gång drabbas eller någon anhörig ( var fjärde person). Vi måste få slut på skam och skuldkänslor, samt sudda ut den tabu som fortfarande i hög grad gäller detta.

Av den anledningen tänkte jag därför berätta för er om alla de möjliga och omöjliga fobier jag lidit av ( främst i yngre år och upp till medelåldern).

Att vara rädd för någon situation eller händelse är helt naturligt, men när rädslorna övergår i skräck och handlingsförlamning då har man en ordentlig fobi.
Är det EN sak/situation så kan man undvika dem, men när fobierna står på ”rad”, och man inte vet varför då blir det en plåga.

Jag vet att det trots allt är många som lider av någon riktig fobi, men skäms för att tala om det.

Jag berättade i samband med att Ingrid delgav oss sina stora hemska getingstick i Thailand att jag har haft en förskräcklig geting fobi. Jag beskrev det som en tragikomisk berättelse, men då när det pågick under många år var det förskräckligt, jag kunde helt enkelt inte äta en bit mat ute på somrarna i händelse av att en geting skulle dyka upp.
Nåväl som jag ovan nämnt – har man en fobi kan man undvika den, men jag hade under många år ett otal fobier.
Jag kunde inte åka hiss, inte låsa in mig på en toalett, inte gå långt ut i skogen, inte flyga, inte gå i spiraltrappor. Jag var minst sagt även skräckslagen av att ta någon form av medicin ( i händelse av att någon allergisk reaktion skulle uppkomma), jag var också besatt av tanken att ha något hjärtfel, som gick så långt att när man tog EKG på mig ( gjordes många gånger), så envisades jag med att det var fel på EKG apparaten. Ni hör själva!!

Vad jag däremot aldrig var rädd för var att vistas bland människor, och det var tur för mig, jag klarade mitt jobb galant och kände mig trygg där. Jag kunde med lätthet tala inför många hundra personer ( det rörde mig inte i ryggen), och när någon undrade både på jobbet och privat varför jag ex inte åkte hiss eller något annat, så berättade jag det utan omsvep.

Av den anledningen tror jag mig förstå att en del inte alls trodde att jag hade ett sånt ”helvete” som jag hade, för bara den som vet vad verklig skräck är för något kan förstå.
När hjärtat slår som en stångjärnshammare, när man inte längre får luft, när dödsångesten kommer och man är beredd att falla ihop, när man är så torr i munnen som den hetaste dagen i öknen, samt blir stel som en pinne i hela kroppen, då är det svårt.

Till sist insåg jag att jag behövde terapi för mina problem, och jag har sammanlagt under mitt liv gått ca 18 år i regelbundna samtal ca 1 gång per vecka.
Det börjar bli länge sedan nu, men vilken nytta jag haft och vilken hjälp jag fått genom att ha ”verktyg” att ta till vid behov.

I dag har jag näst intill inga fobier, men när jag är riktigt trött o nere kan jag känna hur det vill smyga på i vissa situationer – men då vet jag vid det här laget hur jag bryter den uppkomna situationen. Hur än underligt det sen kan tyckas låta så vill jag inte vara utan den erfarenhet jag erhållit genom åren av detta handikapp, som gjort mig till en empatisk, inkännande och förstående människa som inte dömer människor i första taget, utan försöker i stället förstå anledningen till att vissa människor beter sig på ett eller annat vis. Jag kallar det för LIVSERFARENHET XL.
Efter så många års behandling kan jag därför i dag känna mig själv som en psykolog ( utan leg), för så klart har jag lärt mig oerhört mycket som jag kan hjälpa andra med vid behov.
Jag har genom åren gått i olika typer av terapi, allt från enskilda samtal, till gruppterapi, KBT terapi samt Mindfulness, och symboldrama samt drömanalys.

Så för er som lider av någon fobi, ge inte upp, det finns hjälp, och kom ihåg att fobien står för något annat än det du är rädd för, och att det är kroppens signaler som på så sätt ger sig tillkänna på alla möjliga och omöjliga sätt.
Framförallt vill jag skicka med några ord på vägen – skäms inte för dina tillkortakommanden, du är inte unik. Låt oss hjälpas åt att förmedla budskapet om att ”ha ont i själen är inget märkvärdigare än att ha ont i kroppen”.