fortfarande-aliceDen gångna sommaren har jag varit inne i en ”bokläsarperiod”, jag har plöjt igenom den ena boken efter den andra. En bra sysselsättning när man inte känner sig riktigt på topp vare sig psykiskt eller fysiskt.
Det är ett av många sätt jag har för att hantera olika svårigheter, och det är ju inte helt fel att välja läsa böcker för att hålla tankarna i styr.
Jag läser gärna biografier och faktaböcker av skilda slag som intresserar mig mm
Den bok jag nyss avslutade heter ” Fortfarande Alice” skriven av Lisa Genova, och nedan vill jag gärna kortfattat berätta om innehållet i boken då jag tycker den var bra.
Jag börjar med att sammanfatta det som står skrivit på bokens baksida, för att sedan göra några egna reflektioner och tillägg:

” Alice Howland, lyckligt gift med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att börjar glömma saker.
Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över. Sedan den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet vart hon befinner sig. En mycket skrämmande upplevelse för den osedvanliga strukturerade skärpta Alice. Hon söker läkare och får diagnosen Alzheimer. Hon är femtio år gammal.
Fortfarande Alice handlar om en kvinna som rent bokstavlig tappar förståndet. Det är thrillerspännande och hjärtslitande och sorgligt och fruktansvärt skrämmande, men ändå inte becksvart. För Alice är trots allt inte bara – ”den galna Alzheimerpatienten” – hon är också fortfarande Alice – professor, lärare, maka, mor och till sist även mormor”

När man läser boken dyker många tankar upp i huvudet om hur oförutsägbart livet ändå kan vara, och att denna Alice hade kunnat vara vem som hels av oss.
I ett inledande skede av sjukdomen när man ännu vet och förstår vad som håller på att hända med ens hjärna måste det kännas fruktansvärt hemskt, vilket man också förstår när man får ta del av Alices tankar, och detta utan att kunna göra så mycket åt det. Alice fortsätter med att hålla sin kropp i trim så länge hon kan, tränar olika saker från en minnesbok som hon har i sin väska, och intar också läkemedel för att bromsa sjukdomsförloppet. Hon arbetar så länge hon kan, men känner själv när hon inte längre hanterar sin arbetssituation, och i överenskommelse med sin arbetsgivare avslutar hon så småningom sin tjänstgöring – vilket i sig ger henne känslan av utanförskap och meningslöshet.
Alice har en fin kärleksfull familj som stöttar henne och hjälper henne så långt de förmår, men vi får aldrig förglömma att ju längre in i sjukdomsförloppet med demenssjuka människor så påverkas även anhöriga i högsta grad, och det är inte för inte den ofta kallas för de ”anhörigas sjukdom”.

Anhöriga behöver stöd, vilket jag kan tycka att Alices anhöriga inte fick i den grad de hade behövt, dock framgår det inte riktigt av boken om de inte ville eller fick. Det jag särskilt tänkte på ( som de hade behövt haft mer insikt i) var att de medans Alice fortfarande var så pass klar att hon uppfattade vad som sas ändå ”blev pratad om” i sin närvara precis som hon inte fanns med i rummet, vilket man också förstår när man läser boken. Hon upplevde det obehagligt fast hon inte i ord kunde förmedla det på rätt sätt, något som familjen inte förstod såsom jag tolkar deras agerande.
Självklart blir man som anhörig både ledsen och frustrerad av att se hur en människa man älskar förändras så till den milda grad att man till sist inte kan prata, äta, än mindre känna igen sina anhöriga och bekanta – till sådant behövs mycket stöd utifrån professionen.
Jag slutar mitt inlägg med att citera Svenska Dagbladets recension av boken med ” ….en gripande och informativ inifrånskildring av en av de grymmaste sjukdomar en människa kan drabbas av”