Trots att flera skribenter bla undertecknad vid flertaliga tillfällen skrivit om ålderismen/diskrimineringen av äldre människor här i nättidningen, finns det mer att tillägga i denna fråga.

Sedan i fjol 2015 är jag vad man säger en ”riktig pensionär” – då jag blev 65 år. Vid samma tidpunkt bestämde jag mig helt enkelt för att vid möten av nya bekantskaper presentera mig med namn ,och som pensionär ( såvida frågan kom/kommer på tal vad man sysslar/sysslat med). Detta mest för att jag tycker det är en intressant idé att se människors reaktioner, vilket jag också redan stött på i olika sammanhang, således kan man säga att jag ägnar mig åt en liten egen forskning om synen på äldre människor i olika sammanhang.

Jag har vid några tillfällen stött på människor som visat med hela kroppen ( utan att själv inse det) att man kunnat utläsa ”att jaha en pensionär, inte särskilt intressant vilket visar på vilken låg status ordet har i mångas öron , när däremot en del andra sagt ”va härligt då kan du göra vad du vill numera”.
Sägas skall också i detta sammanhang att vartefter samtalen fortskridit – vilket det gjort vid vissa tillfällen, och där man så småningom kommit in på vad man tidigare gjort i sitt yrkesliv plötsligt fått ett annat värde, låter som en saga men detta är min sanna upplevda reflektion, och helt oacceptabelt anser jag.

Tycker att det i övrigt är så bedrövligt att i olika sammanhang få höra av yngre människor detta med att nu är det PENSIONÄRSVARNING – precis som att vi enbart matar duvor, och lägger oss klockan sju på kvällen skulle vara en riktig sanning.

Vet att jag tyckte dessa uttryck var galna redan i mina egna unga år, måhända för att jag i hela mitt liv och delvis i mitt jobb haft mycket med den äldre generationen att göra, och på nära håll verkligen sett hur mycket erfarenhet och klokskap dessa människor stått och står för.
I övrigt kan vi ju med enkelhet se hur tiderna dessutom  har förändrats och därmed den äldre generationen som håller i gång långt upp i åldrarna, men inställningen från den stora allmänheten tycks fortfarande kvarstå.

Tyvärr är det väl också i största grad lagstiftarna som inte riktigt varit med i tiden, då väldigt många rättigheter/förmåner ej går att erhålla efter 65 år, som ex bilstöd vid funktionshinder som upphör vid 65 år, handikappersättning kan ej heller erhållas om handikappet uppstått efter 65 år. Rätten till sjukpenning om man arbetar efter 65 år kan dras in efter 180 dagar om särskilda skäl finns ( och ändå uppmanas vi, och även vill många jobba längre), stöd och service för funktionshindrade (LSS) gäller inte heller om funktionshindret uppstått efter 65 år. Detta var bara några exempel!

Tror i övrigt det inte finns ett enda land i världen som är så åldersfixerade så som vi är i Sverige. Jämför bara med USA – där har vi bla Hilary Clinton som om hon blir president då kommer att vara 70 år ( född 1947), att jämföra med oss i Sverige där endast nio (9) riksdagsledamöter är 65+ av 349 st vid senaste valet 2014, det tycker jag talar för sig själv.

Vi måste tillsammans jobba för att få upp statusen på oss pensionärer genom olika aktioner och aktiviteter – vi får inte tystas. Kom ihåg att ca 1.8 miljoner ( 2013) av Sveriges befolkning är 65+, vilket betyder att vi utgör ca 28% av väljarkåren, och det måste vi med hög stämma låta makthavarna få veta.
Med detta vill jag ha sagt att största diskrimineringen i Sverige anser jag vara mot oss äldre, vilket mer sällan uppmärksammas – MEN det skall vi ÄNDRA på!