För snart tre veckor sedan fick vår älskade katt Myra lämna oss för gott. Tretton år gammal fick hon någon typ av sjukdom som gick väldigt fort – på två till tre veckor var hon helt blind och avmagrad. Med tunga steg bar det av till veterinären för undersökning där det konstaterades att hon som sagt var helt i avsaknad  av syn  och att det trolig kunde orsakas av en tumör.

Visst man erbjöd oss att göra en större undersökning och att försöka med några ögondroppar för att lindra symptomen – men inte kan man vara så hjärtlös mot världens snällaste katt bara för att tänka på sig själv.

Vår beslut att låta henne somna in syntes på veterinären som en lättnad att slippa säga det själv – då det var det jag såg i hennes blick vad hon ändå hade tänkt rekommendera oss som mest humant.

Myra har varit en oerhört fin kamrat, och så katt hon varit så har hon aldrig rivits, fräst eller klöst utan enbart varit oss till glädje och sällskap – trots att hon som jag skrev om för länge sedan var den som bestämde i vårt hus.

Hon sa till när hon ville ha ny sorts mat, och när vi skulle gå och lägga oss, och hennes specialplatser för vila var verkligen hennes, så innekatt hon var. Stundtals kunde hon få fnatt och sprang runt i hundra knutar i vår lägenhet så att mattor for åt alla håll, men så klart var hon tvungen att få utlopp ibland för sin leklust.
Stundom kunde man väl känna att man blev lite otålig när hon med sitt jamande påkallad oss sin uppmärksamhet – men idag saknar jag allt detta oerhört mycket – och ordspråket “man saknar inte kon förrän båset är tomt” kan inte bättre stämma i detta nu.

Jag är i dag 66 år och har i hela mitt liv haft djur omkring mig, både i mitt barndomshem likväl i min nuvarande familj. Vi har företrädesvis haft hundar ( alla också snälla), men det har även funnits kaniner, fåglar, akvarium, hönor…..
Min man kommer i övrigt från en bondgård så vi har båda varit vana med djur under hela våra liv, så det känns oerhört tomt.

Nu har vi trots allt bestämt oss för att lilla Myra fick bli det sista djuret i vårt hem – vi  vill i övrigt inte att något husdjur eventuellt skall överleva oss – så tänker vi, rätt eller fel, men sorgen efter Myra hänger fortfarande i – jag tycker mig ibland både se och höra henne, men så är ju livets villkor och bara att acceptera.IMG_20140309_160426