Jag tänkte fortsätta skriva lite till om diagnosen utmattningsdepression då jag ser att det finns ett stort intresse från läsare som vill veta mer. Jag har via Facebook blivit kontaktad av en del vänner som “inboxat” till mig för att få tips och råd.

Jag vet att det är många som har diagnosen och än fler som är i dess gränsland. Men det kan vara svårt att ge råd om hur man skall förhålla sig till symptomen, om man ändå inte lyssnar på dem – jo för så är det, och så var det även för mig. Jag var och är fortfarande noga med att säga till vänner och bekanta att säga nej när man inte orkar, att inte nödvändigtvis vända upp och ner på huset för att städa när våren kommer, att delegera uppgifter på arbetet ( om man kan) mm.

I dag är jag mer vaksam, men det händer att jag ändå misslyckas. Det gäller att acceptera att man faktiskt är psykiskt sjuk – vilken många vill förneka.

 

Sjukdomstiden och rehabilitering

När man fått sjukdomsinsikt påbörjas rehabiliteringen och den är oftast är plågsamt lång. Inte nog med att man har sig själv att jobba med, man har en arbetsgivare som inte allt för sällan fattar “nada” vad en utmattningsdepression är och som tror att om nån vecka är allt som vanligt igen.

Inte alls säger jag!

Det är min bestämda uppfattning att man blir aldrig samma människa igen, även om man i ett senare skede kan hantera situationen bättre och leva därefter.

Jag tror att ju senare i livet som man drabbas kan det vara svårare att komma igen, Kan vara enklare –  men långt ifrån enkelt – om man är yngre. Rätta mig gärna om jag har fel!

 

Sen har vi försäkringskassan att stångas med – ett kapitel för sig. Själv var jag så pass gammal när min sjukdom bröt ut att jag slapp den diskussionen, men jag tänker på de som är yngre och drabbas av diagnosen – de har inte lätt mot den kolossen för där saknas fortfarande mycket kunskaper – jag vet via många andra.

Som ni ser hoppar jag lite fram och tillbaka i ämnet men min iver att få med allt som diagnosen innebär gör att jag så gärna vill  få med allt som jag ser är av vikt för andra att veta.

 

LG orkar inteTar därför nedan några exempel på hur en dag kan se ut:

När man är som sämst så blir vardagen ett enda stort projekt – bara det att gå upp ur sängen på morgonen och ta sig till duschen är ångestfyllt. Man känner sig som en enda stor gelé gubbe, än värre att man också  skall tvåla in sig och sen duscha av sig och torka sig.

Att sen värma lite färdiglagad mat kan också kännas tungt – sånt man ALDRIG tidigare tänkte på.

Ni hör själva så dumt det låter – men precis så är det!

Många gånger tror man att det går att vila bort symptomen, men ack nej man blir så trött av att vara trött.

Skall man försöka ta sig ut en smula, så är det enbart en tur ut i trädgården eller på altanen i bästa fall  – det är inte nån runda på stan eller till nåt köpcenter vi talar om – inte då.

Höga ljud och ljus blir också med ens en stor irritationskälla. Alltid att TV apparaten och radion är för högt pådragen – man går och drar ned, medan någon annan i familjen störs av att inte höra tillräckligt och drar upp igen.

Telefonen vill man helst stänga av och några spontana besök till eller från fina goda vänner är absolut ingen höjdare.

Tålamodet är helt och hållet som bortblåst, något som fortfarande ligger mig i fatet. Det behövs väldigt lite för att triggas igång igen på alla fyra cylindrar är således min erfarenhet som säkert många kan instämma i. Panikångesten ligger där på lur hela tiden.

Så är det en del mediciner man bör (skall säger jag) inta, terapisamtal som skall genomföras.

Ta emot medicin, gå på samtal, gör precis som du ordineras!

Skäms inte för det och tro inte att du är så “duktig” att du klarar av allt det du har framför dig själv, för det är få som gör det.

 

När man börjar se ljuset i tunneln skall man måhända tillbaka till ett arbete i lagom takt vilket också är ett projekt för sig, som skulle kräva ytterligare ett inlägg. Eftersom jag var så pass gammal som jag var och hade möjlighet att sluta var jag klok nog att säga stopp o belägg – men som sagt det tog mig många onödiga år att inse att jag inte alls hade behövt vara den “duktiga flickan” jag trodde jag måste vara i 60 år.

Så därför

Lyd om inte annat ett enda råd från mig: Lyssna på din kropps signaler i tid!