Läste för ett par veckor sedan här i nättidningen en intressant artikel om döden, och vill med anledning av den “spinna vidare på tråden” genom att berätta om min svärmors upplevelse på väg mot andra sidan.

Min svärmor fick vid 58 års ålder 1978 diagnosen lungcancer, och måste därmed genomgå en operation för att överleva. Hela vänstra lungan skulle tas bort. Vid operationen upptäcktes det också att cancern spritt sig till hjärtsäcken varpå operationen blev mer komplicerad än vad man räknat med.

I slutskedet av operationen innan uppvaknandet fick min svärmor därav ett hjärtstopp varpå följande inträffade ( förmodas vara då) som hon med egna ord återgav för oss anhöriga när hon återhämtat sig.

Jag citerar här händelsen: ” Plötsligt ser jag ( avser svärmor här och i hela texten) en stor gul blomsterbåge bestående av ginst och mimosa. Under blomsterbågen står en kör och sjunger psalmer med de vackraste röster jag någonsin hört.
Längre bort bakom kören finns en liten bro som leder över en älv. På andra sidan stranden står min tidigare avlidna make och bror och väntar. De vinkar till mig och visar tydligt att de vill att jag skall komma.
Jag börjar gå över bron då allting bara svartnar. Jag känner en stark besvikelse när jag hör röster som ropar mitt namn och jag inser att jag håller på att vakna ur narkosen”.

Man kan tycka och tänka vad man vill om denna upplevda händelse med teorier om allt från syrebrist eller narkosens inverkan på hjärnan, men faktum kvarstår att det svärmor upplevde kunde ingen någonsin ta i från henne.
Hon var inte överdrivet religiös ( om man kan använda ett sådant ord), utan hade en vanlig gudstro.

Svärmor levde 2,5 år efter operationen – och någon rädsla inför döden när hon sedan blev sämre igen var aldrig något vi kunde se eller märka hos henne, då hon var helt  övertygad om ett liv efter detta.
Ett starkt minne som jag bevarat i mitt hjärta….