Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen. Var 4:e svensk har eller haft någon form av psykisk ohälsa under sin livstid eller känner någon i sin närhet. Detta till trots är det fortfarande belagt med mycket skam och skuldkänslor att samtala kring dessa frågor.
En diagnos som “sticker ut” lite extra och som ökat de sista åren är utmattningssyndrom – orsakerna till detta är självklart många men den tilltagande stressen som numera gör sig mer gällande i dagens samhälle är troligtvis den största boven i dramat.
Jag tänkte uppehålla mig en stund vid denna diagnos just för att jag själv 2008 drabbades av densamma, vilket även ledde till en depression för min del.

Jag personligen  har aldrig haft några som helst svårigheter med att öppet pratat om denna min sjukdomsperiod som varade flera år, och som fortfarande gör sig påmind vid olika tillfällen, men jag har full respekt för de människor som inte vill eller kan av olika anledningar.

Utmattningssyndrom är ingen “sjukdom” som bara kommer hux flux, utan är något som sakta och smygande belägrar kroppen.
Själv kände jag väldigt ofta att jag inte räckte till vare sig på mitt arbete eller privat, självklart något som de flesta människor känner av och till i sina liv – men som blir ett handikapp när man börjar grubbla på hur man skall få tiden att räcka till så pass mycket att även sömnen blir störd.

Varje morgon jag vaknade efter tre kanske fyra timmars sömn kände jag mig som jag varit på fest kvällen innan och nyss gått och lagt mig. Självklart hade det inte varit någon fest alls, för den sociala biten var redan naggad i kanten då jag inte orkade  vara sällskaplig och trevlig på min fritid, och undvek därför de flesta trevligheter till förmån till försök till vila hemmavid.

Till slut blev detta tillstånd så “vanligt” för mig att det inte var något jag reflekterade över – ett par Alvedon varje morgon så fixade jag dagen – och  för det mesta  var  jag glad och positiv och gav mig därmed i kast med dagens uppgifter. Jag var så gott som aldrig frånvarande – ett par korta  förkylningar per år var oftast allt som höll mig från mitt arbete, då med tanke på att inte smitta mina medarbetare.

Huvudvärken fanns där alltid som ett tryck i pannan, och hjärtklappningen kom och gick, jag kände klåda på olika delar av kroppen och jag var ofta yr i huvudet, men jag viftade hela tiden bort de olika symptomen med tankar om att det blir snart bättre, det kommer att lugna ner sig, eller att alla andra orkar och kan så varför inte jag??? Så här i efterhand kan jag inte begripa hur dum jag var – jag som hela tiden uppmanade andra att ta det lugnt och att lyssna på kroppens signaler struntade helt i mina egna.
Jag ansträngde mig så till det yttersta att jag i dag kan tycka att det är konstigt att jag klarade mig så pass bra i slutänden som jag ändå gjorde.

Jag gjorde något enda tappert försök att tala med min arbetsgivare om att jag nog hade lite för mycket jobb – men blev tyvärr aldrig tagen på allvar, för jag sa ett och utstrålade en helt annan sida – kan låta konstigt men så var det, och jag visste inget annat, då jag alltid var van av att hålla god min.

Jag vill inte att någon enda en skall tycka eller tro att jag vill vara något offer för så är det absolut inte, men min tillvaro var precis så som jag beskriver – och några goda råd kunde jag inte ta till mig DÅ.

När jag så småningom fick svårt att få fram vissa ord när jag skulle prata och sömnen under ca  ett och ett halvt år enbart blev en enda  lång mardröm kontaktade jag vår företagshälsa som sjukskrev mig på studs. Glömmer därför aldrig den 5 september 2008 på eftermiddagen, för det var då som jag kapitulerade och gav upp.

Ett stort misslyckande för mig som utmynnade i en depression som jag inte önskar min värsta fiende.
Det var då när jag kände mig som djupast i min sorg över allt som jag inte tyckte mig klarat av, som jag med mycket hjälp och stöttning samt medicin så sakteliga kom att se ett ljus i tunneln, och även få insikt i att jag hade levt onormalt i många år genom att förneka mitt mående.

Mitt förstånd förstod nog egentligen allt detta hela tiden men det var känslorna som hade övertaget, och därmed förnekelsen över mitt fullständiga utmattning som enbart höll mig igång på min vilja.

Jag kom aldrig mer tillbaka till mitt arbete, jag prövade och ville så gärna men jag insåg snart att det inte skulle hålla i längden om jag ville leva ett någorlunda normalt liv, och därmed hade förståndet äntligen segrat.

Om man studerar detta med utmattningssyndrom så vet man idag att det kan ge objektiva mätbara förändringar i hjärnan, bland annat  med nedsatt aktivitet i pannloberna och förändrad reglering av stresshormonet kortisol. Det var detta och mycket mera  som psykolog Agneta Sandström vid Umeå Universitet kom fram till med sin doktorsavhandling i ämnet för några år sedan. ( Se Umeå Universitets hemsida)

Hur mår då jag i dag? Jag är åter i aktivitet – men till skillnad mot tidigare gör jag nu  enbart det jag tycker känns lustfyllt, och jag kan säga NEJ till saker jag inte vill, vilket jag hade svårt för tidigare.
Jag älskar att njuta av livet och anser att jag har rätt till det – jag behöver inte längre enbart tänka på andra, men samma människa nej det blir jag aldrig.
I dag behövs väldigt lite för att stresspåslaget kommer som ett brev på posten  och därmed tröttheten – men jag sover numer väldigt gott de flesta nätter, och jag kan också acceptera att jag vissa dagar inte har lust att göra någonting…..