Jag har en söt liten historia från mitt minnesarkiv som jag gärna vill delge er, men som när den utspelade sig i mitten på 1950 talet inte uppfattades lika söt! Jag har en kusin som är född samma år som jag, och vi hade alltid mycket skoj tillsammans när vi träffades.

Vi  bodde elva (11) mil från varandra, så när vi sågs var det oftast på somrarna under ett par härliga veckor.

En solig varm dag när kusinen var på besök hos oss, satt vi som vanligt i vad vi kallade för “barnas” rum ( ja det skall stavas så)  och lekte. Mina syskon var inte hemma, pappa var på sitt arbete och mamma var ute i vårt stora grönsaksland och rensade. Jag minns så väl när vi satt där på golvet med våra leksaker omkring oss, och i godan ro bytt kläder på dockorna, vyssade dem och sjöng. Plötsligt får jag en idé som dyker upp i mitt huvud, varpå jag säger åt min kusin. Vet du, jag tycker vi skall torka väggarna åt mamma i köket, jag hörde när hon häromdagen sa  till pappa att hon var tvungen att göra det när hon fick tid.

Jaaa  sa min kusin med ett stort leende, vi kan hjälpa moster Greta ( min mamma hette så), så slipper hon det, nu när hon rensar landet. Sagt och gjort, vi letade  fram en hink och trasor  i städskrubben. Sedan började vi leta efter skurmedel, men hittade inget. Ingen av oss kunde ännu  läsa, men vi visste ju hur flaskan såg ut. Efteråt vet jag  att mamma gömt alla kemikalier, i rädsla för att vi barn skulle smaka på dem. I stället kom min kusin på att vi kanske kunde titta i skafferiet om det där fanns några flaskor som vi  kunde använda som skurmedel.

Jadå, där stod en stor flaska hallonsaft som vi bestämde oss för att använda, vi enades om att det säkert skulle gå lika bra, och dessutom luktade det ju så gott. Vi hällde ut halva flaskan i hinken  och spädde med lite ljummet vatten, och sedan påbörjade vi operation väggskurning med varsin trasa. När vi så stod där  och städade, såg vi ju att den vita väggen istället blev rosa. Dessutom började det klibba under fötterna när saften rann ner från väggen och ut på golvet. Nu började vi förstå att det vi gjort blev nog inte så bra som vi hade tänkt, så vad skulle vi göra?

Vi hällde ut saftblandningen i badrummet och fyllde den med enbart vatten, och sprang så mellan köket och badrummet en god stund, för att försöka återställa köksväggen i det skick den hade varit. Rosa fotavtryck syntes efter oss och det klibbade förfärligt. Inte heller blev väggen  riktigt vit igen, så nu var det bäst att ta till flykten.

Jag minns att vi sprang ut i skogen och satte oss under en gran, när vi till slut hörde mamma ropa efter oss med barsk röst. När vi  skamsna smög oss fram var inte mamma glad, och jag tror att vi faktiskt fick en liten luv. Jag vet att hon  sedan fick hålla på i ett par timmar för att tillrättalägga vårt försök till att hjälpa henne, stackars mamma, det kan inte ha varit särskilt kul. Än i dag kan vi prata om denna händelse när vi ses, som nu enbart är en rolig men SANN historia utförda av två busungar på 1950 talets mitt.

IMG_20140604_114211