Fredagen den 13 januari 1956 inträffade en av Sveriges största tågolyckor i den lilla kommun i Norra Örebro län varifrån jag kommer. Byn där själva olyckan skedde var i det lilla samhället Ställdalen.

Ett malmtåg rusade in i en söderifrån kommande rälsbuss, fullastad med skolungdomar på hemresa från dåvarande samrealskolan. Ett 20-tal personer miste livet, varav 13 var skolungdomar. Jag var knappt 6 år men jag minns det som i går. Olyckan lamslog hela kommunen under mycket lång tid, och en djup sorg vilade förstås över bygden.

På den tiden fanns inga krisgrupper, och det var heller inte vanligt att man efteråt pratade så mycket om sorgen, var och en fick ”klara sig själv”. Naturligtvis satte sådant spår i människor, som för vissa kom att vara livet ut.

Jag och min mamma skulle ha åkt med rälsbussen för vidare transport till Falun, där mamma då hade en syster och jag två kusiner. I sista stund ändrades planerna, och vi kom inte att åka med det tåget, vilket jag i dag kan var mycket tacksam för. Mamma hade för övrigt en kusin som var lokförare, vilken omkom då han kastade ut sig från loket och ”spetsades” på en telestolpe efter rälsen. Fy va hemskt! Min äldre bror som då arbetade på ett sågverk fick tillsammans med arbetskamrater vara med och ”röja upp”! Någon krisplan för olyckor o katastrof fanns självklart inte, så man plockade in folk från olika industrier att hjälpa till. Hur klokt var det? Min bror som då var 18 år mådde sedan dåligt av det inträffade, och vad han upplevde under en lång lång tid.

50 år senare var jag med vid invigningen av ett minneskors som en bror till en omkommen elev tillverkat. Det var en fin stund med många närvarande. Korset finns nu där som en påminnelse om det tragiska, som för alltid finns inristat i mångas minnen.

Fotot har jag lånat från Land.se