En morgon när jag som vanligt satt i älsklingsfåtöljen och läste morgontidningen, kom vår katt Myra som från ingenstans och hoppade upp i mitt knä. Hon började omedelbart påkalla min uppmärksamhet med sitt jamande, varpå jag snabbt släppte tidningen som föll ner på golvet. Så satt vi där, Myra och jag, hon kurrade och jamade och strök sin nos mot min kind. Jag strök henne över ryggen, kliade henne bakom örat, och började “jollra” med henne, så där ni vet som man gör till ett litet barn.Efter en stund var hon nöjd, och försvann lika snabbt som hon kommit.
Jag blev dock sittandes kvar i fåtöljen med tankar på alla trevliga fyrfota vänner som funnits i hela mitt liv.

Hundar är nog de mest tillgivna varelser jag känner till, alltid glada, o pigga på äventyr, alltid närvarande, tröstande och förlåtande.
De är ju för övrigt allmänt känt att djur ger ro och glädje, och kan ha en “läkande” effekt för “trasiga själar”.

Själv blev jag där i min fåtölj att tänka på vår sista hund Bamse, en liten brun tibitansk spaniel. När man var ledsen kom han alltid upp i knäet, lade huvudet på sne som om han ville säga, hur mår du matte? Därpå kom alltid den lilla våta tungan ut och slikade på kinden o ibland mitt på mun.
När han såg att man var glad, började han småskutta o hoppa, och när man lade sig att vila var han först upp i sängen  och tryckte tätt intill. Vilken vän, vilken medicin.

Jag vaknade upp i mina tankar och märkte att jag log för mig själv.
Hundar ( och de flesta andra djur) är underbara varelser och blir självfallet lika kloka och trogna utifrån som de blir behandlade. Själv har jag/vi haft många hundar som alla varit snälla och goa, ibland har jag funderat om man verkligen har förtjänat all den kärlek man fått?

I dag har vi bara katten Myra kvar, också hon en trogen vän, även om katter har en annan intigritet, men hon GILLAS mycket som man säger på Facebook.IMG_20140516_171449