Sitter så här på eftermiddagen och tänker på mitt telefonsamtal från förmiddagen med bästa vännen Karin. Under 2015 blir det 60-årsjubileum för vår vänskap – vi blir båda ”riktiga” pensionärer under nästkommande år – födda 1950.

Vi var således bara fem år när vi började leka med varandra, och fortfarande ”leker” vi. Våra mammor kände varandra och på den vägen är det….

Karin fick 1954 en lillebror som jag var väldigt avundsjuk på. En höstdag 1955 skulle min storasyster vara barnvakt åt Karins lillebror och vi skulle alla promenera med barnvagnen på deras gata. Det var första minnet/gången Karin och jag sammanfördes på riktigt – eller om man så säger, det är då de första minnena finns för oss båda. När vi gick där längs vägen med vagnen som min syster sköt framför sig sa Karin: ” Jag skall köra vagnen för Olle är min bror” slut. Tänk vad avundsjuk jag var, och hon stolt som en tupp – det fanns inte ord – en händelse som för oss båda etsat sig i våra minnen….

Vi gick under nio år i samma klass för att sedan gå åt olika håll, dock fanns vår kontakt kvar.

Vi fick båda två barn vardera, födda samma år 1974 och 1979 – utan att på något vis planera det. Ibland hördes vi mer sporadiskt för att under andra perioder höra av oss/umgås mer frekvent. Båda var välkomna besökare i varandras hem både i barndomshemmen och senare i våra egna familjers hem. Vi har skrattat tillsammans, gråtit tillsammans samt stött och blött det mesta. Det vi inte vet om varandra är inte värt att veta.

???????????????????????????????Under de senast minst tio åren hör vi av varandra varje dag antingen via sms eller telefon, en vana som ingen önskar bryta. Våra livssituationer har sammanfört oss än mer på ”äldre dar” av olika anledningar, och vi bor nu åter igen i samma stad (säcken knyts ihop igen) så vi kan  även ses lite då och då.

Inte alltid har vi haft samma åsikter om saker och ting och ibland har samtalstonen varit ”högt i taket”. Men det är väl det som är vänskap, att respektera varandra för den man är, lyssna stötta och ge goda råd, samt inte minst att ha roligt tillsammans. Som Karin i övrigt brukar säga, ” Vi har alltid vetat var vi haft varandra när jorden rört på sig”.

Vill sluta med att säga att livslång vänskap är det finaste som finns, som jag av hela mitt hjärtat önskade att alla hade möjlighet att få uppleva i denna stressade tillvaro.

Nästa år skall vi jubilera de 60 åren  med en liten resa bara Karin och jag (”du och jag Alfred” som Emil i Lönneberga sa).

Text och foto: Lindha W Gustavsson
Fotot visar Karin o mig vid en resa till Prag för några år sedan!