Novemberskymningen tränger
sig på, de svarta trädens kala
spökgrenar vajar i den
svaga vinden.

Skuggorna dansar under
gatlyktornas sken, och några
torra löv blåser bort i all hast.

Ett lätt regn gör att gatans mörka
asfalt blänker till när dropparna
når marken, och sprids ut som
små rullande glaspärlor.

Allt känns som en skräckblandad
mystik, som gör det gott att komma
in i stugvärmens trygghet.

 Text och foto: Lindha W Gustavsson